Den tuffaste tiden på året tycker jag, är inskolningstiden. Då vi lämnar över våra barn till någon annan, för att återgå till våra jobbar.

Att lämna ett barn som gråter och inte vill att mamma ska gå, smärtar så in i hjärtat att den ej går att beskrivas med ord. Bara den som känt känslan vet hur den känns.

Känslan att veta att barnet ändå kommer ha det bra, att det kommer ha en fin dag, även om jag inte är där, kan lindra lite på smärtan.

Sen finns det den där andra känslan. Den jobbiga. När förskolan inte alls känns bra. När jag känner mig som den hemskaste mamman i världen som ens överväger tanken på att lämna mina barn där. När smärtan av att lämna efterträds av existensiella frågor som Hur kan mitt jobb vara viktigare än att jag är där för mina barn. Vem är jag att brinna för barns bästa i samhället, när jag skolar in mina barn i en förskola som käns så fel, så fel, så fel.

Den sista 1,5 veckan har mina känslor åkt berg och dalabana.

Jag kan ha hur mycket vetskap och kunskap om universum och energi och hur allt hänger i hop, men när det kommer till mina barn, ja då är jag i slutändan ”bara” en mamma. En mamma som tycker hon har världens underbaraste små och för allt i sitt liv vill skydda de och ge de den bästa barndomen.

Äldsteman på 5,5 hon är så glad så glad, hon säger att ”min skola är världens bästa skola och jag har fått en ny kompis och mina fröknar är så snälla!”. Hon har varit glad som en lärka denna veckan. Och jag håller med henne, hennes skola känns verkligen som världens bästa skola! Hennes fröknar känns verkligen snälla, och det var så tydligt att de älskar sitt jobb och brinner för barnen.

-”Mamma jag vill inte till dagis i morgon”.

Samtidigt med dotterns sora glädje, är mellanpojken på 4,5 år inte alls glad. Han har gråtit och gråtit en gråt som skär rakt in som vassaste kniven i  hjärtat.

Att ta hand om våra barn. Att ge våra barn den bästa barndomen, den kommer trots allt bara en gång, och det är då det mesta av vårt beteende som vuxen läggs. Visste du att 75% av vårt beteende skapas innan vi blir 7 år?

229722_10150585960775026_6635139_n-2

Det är en oerhört viktig jobb du har, du som tar hand om våra barn!

Jag tror inte förskoleläraren som skolar in mina barn är av samma åsikt, tyvärr. Hon har i alla fall inte lyckas med att tända glöden i mina pojkars hjärtan på samma sätt dotterns fröknar har.
Det är så viktigt det här, för brinner du inte för att ta hand om barn, då bör du int göra det. Vi föräldrar märker det, och de gör ont i hjärtat.

Som tur är har jag många kloka kvinnor (och män;) runt mig, varav tre på sina olika sätt med sina kloka ord varit till stor hjälp i förra veckan. De fick mig in på spåret med att se det hela i et större perspektiv. TACK!

Jag är återigen tryggare i känslan och i tilliten. Det finns ingen slump och det är en meningen med detta! Om meningen är att kämpa för att pojkarnas förskola ska bli bättre eller att byta till ett annat, ja det återstår att se, men acceptera nuläget, det finns i alla fall inte på kartan.

Jag har sett hur det är när det är bra, och jag har sett hur det är när det är dåligt. DET ger perspektiv.

Jag har sett hur det ser ut att inte brinna för sitt jobb, något som varken gynnar dig själv, eller de du jobbar med/åt.

Jeg har också sett hur det ser ut när du brinner för ditt jobb! DET är en fantastisk syn, även det känns i hjärtat som underbaraste sommardagen med molnfri himmel.

Jag har känt på tanken att ge upp min livsuppgift, för att skydda min barn, till att komma fram till att genom att leva min livsuppgift kunna vara ett gott exempel för mina barn. Jag tror det är möjligt, jag tror de hänger i hop, att själva göra det jag brinner för, OCH vara en bra mamma (vilket ju så klart också hör till min livsuppgift, vi kan ha flera enn en! :))

Våra barn är den största gåvan vi fått, och det är vårt gemensamma ansvar att se till att den inte förstörs!<3

/Miriam